Mocambique (Mocuba)

Nästa destination blev Mocambique, och som vi trodde vita stränder, men Mocambique blev bara en kort visit på 4 dagar eftersom de bilder vi sett ifrån andra turister visade inga vita stränder och dessutom var konditionen på vägarna på vissa ställen så pass dålig att det kändes meningslöst att åka 200 mil fram och tillbaka på samma väg för inget speciellt. Något vi tar med oss härifrån är fattigdomen och de delar vi såg var väldigt underutvecklade.

Väg i Mocambique

Nu är vi i Malawi och mer om det i nästa inlägg.

Categories: Okategoriserade | 12 Comments

Zimbabwe (Mutare)

Så kom vi då till landet vi hört så mycket elände om. Landet med de stora versalerna RM (Robert Mugabe som f.ö. vill bli tilltalad His Royal Hennesy). Vi har hittills blivit väldigt förvånande över levnadsstandarden. Det vi hade hört var att det inte skulle finnas varken diesel eller mat och att stora delar av befolkningen skulle leva på svältgränsen. Zimbabwe är inte ens i närheten av mot hur människor lever i Väst Afrika. Befolkningen är inte ens speciellt kritisk mot Mugabe utan säger att de blir bättre och bättre för varje år som går (det kanske beror på att RM uppnått den högaktningsfulla åldern av 87 år och förlorat lite av sin rebelliska sida?)
Först ut var Victoria fallen som dessutom hade fullt flow när vi besökte det. Imponerande av bara katten, men lite väl mycket vatten för att ge bästa möjliga sikt. Dyrt var det dessutom, men att vara i Zimbabwe utan att besöka Vicfalls är som att turista i Sverige utan att se Tjörn, det vill säga helt ”out of question”.

Victoriafallen

Victoriafallen med Zambia i bakgrunden

Efter att övernattat på ett ställe som vi trodde var gratis (slutade med att vi fick betala 10 $) stannade vi i Bulawayo, Zimbabwes andra största stad med tydliga influenser ifrån kolonisationstiden, med ett undantag, det fanns inga vita människor så långt ögat kunde se. Här insöp vi den fanstatiska atmosfären och tog en lunch på den förut (numera nedgånget ölsjapp) så ärorika och klassiska restaurangen Cape Cairo från 1931.
Harare (huvudstaden) kunde erbjuda en enda camping (som f.ö. inte var en camping utan en plätt trädgård, hemma hos några Jehovas Vittnen). Enda orsaken till att vi åkte hit var pga. visumshopping. Etiopien, Nord och Sydsudan, Tanzania och Mocambique har ambassader här. Men vill det sig lika illa som alla säger (rykten florerar febrilt bland overlanders, nästan som Råttan i Pizzan) så blir vi nog tvungna att skicka hem passet till Sverige eftersom Etiopien infört en likadan idiotisk regel som Ghana d.v.s. ingen icke-resident får något visum annat än i sitt hemland.
När vi kom till Etiopiska ambassaden visade det sig att alla rykten var sanna, f.. också.  Tanzanias ambassadör var i fängelse och skulle inte återkomma förrän dagen efter, f.. också. Nordsudans ambassadör ville ha ca 10 dagar på sig att utfärda visum, f.. också, Sydsudans ambassadör kunde utfärda visum på 3 dagar, men efter det visat sig att gränsen mellan Nord och Sydsudan var stängd vart det inte aktuellt, f.. också. Mocambiques ambassad var det enda som lyckades ge oss visum, tack för det.
Eftersom vi mer eller mindre suttit på rumpan i 7 månader tyckte vi det var dags att röra på våra allt degigare stjärtar, så vi begav oss till Zimbabwes högland på 1800 meter, kors vad vi vart imponerade. Den vackraste naturen hittills i Afrika, höga berg, djungel och fantastiska vandringsleder.

Zimbabwes eastern highland

Naturskönt

Hade det nu varit så att vi varit en tillstymmelse intresserade av golf hade vi nog gått en runda på Leopard Rock Hotels golfbana, som f.ö. är rankad enligt PGA som den andra svåraste golfbanan i världen (vi har läst detta så det är inte förstahandsinformation). Vi unnade oss i alla fall en lunch på hotellet som b.la inhyst celebriteter som Lady Di och större delen av det engelska hovet om det har intresse för någon?

Leopard Rock

Golfbana

Categories: Okategoriserade | 4 Comments

Botswana (Kasane)

Okavango, Okavango, Okavango vilken fantastisk flod. Sitta på två bekväma safaristolar på en veranda utöver floden och titta på krokodiler och flodhästar som lugnt och stilla simmar förbi, det är svårt att komma närmare en bekvämare och mer avslappnad drömtillvaro än så här.

Två som njuter

Akta bör man

Campa mitt ute på savannen alldeles ensamma, vars enda sällskap är varandra och några kor (våra vänner flugorna är alltid med så de räknas inte) som sakta spatserar förbi är gott för själen. Att Chrille (numera ödlan) och jag blev totalt uppätna av oidentifierade insekter kan vi bortse ifrån för att inte förstöra sinnesbilden av det romantiska Afrika.

Gratis är gott

Okavangodeltat är världens största delta dit djur som lejon, babianer, alla typer utav antiloper, elefanter och bufflar beger sig när torkan och vattenbristen blir allt för påtagbar i Kalahari. Att åka ut med båt hit hör till ett av alla måsten, men om man som vi skall vara på vift i närmare ett år är det en omöjlighet pga. det vansinniga pris de tar ut för bara några timmar på deltat.  En annan orsak var att det var alldeles för översvämmat för att ta sig fram med RAA på ett vettigt sätt.

okavangodeltat
Vi valde att laga en pyspunka, ställa framvagnen och göra rent luftningen till bakaxeln så att övertryck och oljeläckaget försvann istället. Betydligt billigare blev det också.

Pyspunka

Strax norr om Kalahari i Botswana, i en gigantiska ”saltpan” finns Kubuisland. Här valde vi att stanna i ett par nätter och bara njuta av den helt tysta tillvaron (helt fri ifrån oidentifierade insekter) och se på den alldeles fantastiska stjärnhimlen framför lägerelden. Stora tomma vita ytor så långt ögat kan nå i alla riktningar känns annorlunda, i alla fall för oss som inte hakat på inredningstrenden ”Ljust och Fräscht”.

Öde på Kubu

Lägereld

Botswana är ett relativt dyrt land, i alla fall om man skall se alla sevärdheter. Vi skulle gärna åka ut i fler nationalparker, men att betala runt 3000 kronor för en natts övernattning är rent löjligt. Levnadsstandarden i landet är relativt hög och den tekniska utvecklingen ligger nästan på samma nivå som Europa. Människor vi träffat här är minst lika trevliga som Burkinabes och ni som läst vår blogg vet vad vi tycker om dem. Vi citerar en kille som vi träffat på däckfirman där vi lagade vår pyspunka:
– I like Botswana almost too much. Botswana is the land of freedom especially if you compare to the rest of Southern Africa.
Men medaljen har alltid en baksida, 24 % av befolkningen är hivpositiva, en skrämmande siffra. Nästan var fjärde människa som vi möter på gatan har hiv, vilken framtid har Botswana?

Vägsjäl

Vi hörs framöver och avslutar med ett par bilder på elefanter som strövade runt i det fria (ingen dyr nationalpark).  Nu korsar vi gränsen till Zimbabwe (Robert Mugabe land) och ska bland annat kolla Victoriafallen.

Elefanten

Elefanten2

Elefanten3

Categories: Okategoriserade | 3 Comments

Namibia (i goda vänners sällskap)

Så anlände våra 2 vänner Jocke och Emil med flyg från Stockholm. I 10 dagar skulle vi utforska central Namibia tillsammans. Chaffisen vart till sig av glädje då en stock färsk grovsnus (han har använt fulsnus sedan avresan) och en kvällstidning levererades. Co-drivern hjulade längs gatorna i Windhoek då hon också fick en stock snus, samt senaste numret av tidnigen Filter.
Första kvällen släpade vi med de trötta resenärerna till Hiltons Skybar, snabbt följt av Joes Beer House där en alldeles förträfflig ”Game” middag intogs i form utav Oryx, Springbok, Kudu och Struts. Tack och lov hade Joakim och Emil hyrt en Toyota Hilux (typisk Al Qaeda bil) utrustad med taktält och campingutrustning så några förbokningar på hotell var inte aktuella (skönt).

RAA slår Toyota

Alla vi

Vår första destination blev Namibias turistmagnet nr 1, nämligen Namib Desert där världen högsta sanddynor finns att beskåda. Våra vänner tog ca 500 bilder var och t.om co-drivern blev imponerad av dynornas form och färg trots hennes negativa inställning till sand. Att Jocke dessutom fick användning av 4×4 gjorde inte saken sämre.

Jocke och Mia

Jocke på dynan

Dött träd i saltpan

Den lilla staden Swapkopmund med dess tyska arv vart vi inte speciellt imponerade av, chauffören jämförde staden med ett tivoli. Att det dessutom var kallt och dimmigt gjorde inte saken bättre. På vår rutt norrut stannade vi i Brandberg, där vi campade på ett fantastiskt ställe. Solen färgade de intilliggande bergen röda och temperaturen sjönk på kvällen till behagliga 37 grader.

Röda berg i Brandberg

Campingen

Himba folket

I Namibias största nationalpark Etosha stannade vi i 3 nätter. Vi såg en uppsjö av djur där noshörningar (3st), lejon (11st) och giraff (obegränsat) imponerade mest. Grillen tändes på sedvanligt sätt varje kväll och dagarna gick åt att sakta puttra runt och sitta vid vattenhålen och glo i kikaren.

En lejon familj

En lejon hane

Zebror

En noshörning

Giraffer

Ett suget giraff par

I Etosha skildes våra vägar åt då Emil och Jocke återvände till verkligenheten och vardagen i Sverige och vi själva fortsatte vår resa norrut mot världens tyngsta (50 ton) meteroit och senare den berömda Okavango floden med dess delta.

Akta er för meteorer

Så stoor är den

Efter ca 30 mil försvann plötsligt Namibias europeiska arv, västerländsk bebyggelse blev lerhyddor, ”fancy” bilar blev åsnor, vita människor blev svarta, kort sagt: den svarta kontinentens vibbar har slagit till och vårt lilla äventyr fortsätter igen…

Vi vill även gratulera vår italienska vän Dagmar på födelsedagen om hon nu läser detta.

Categories: Okategoriserade | 8 Comments

Namibia (Windhoek)

Efter en vecka i Sydafrika åkte vi norr ut igen med sikte på Walvis Bay i Namibia. Eftersom vi kört motorväg ner, bestämde vi oss för att chansa och ta ”dirtroads” på tillbakavägen. Bilen som vi hyrt, en Nissan är en 4×2 och inte alls anpassad för någon som helst offroadkörning. Det var ett under att vi inte fick punktering och det var ett under att vi inte fastnade på ställen där det var alldeles för mycket vatten, det var ett med andra ord ett stort under att vi överhuvudtaget kom fram till Walvis Bay efter 100 mil av skitvägar.

Nissan på skitavagar

Den stora fördelen med att ta ”dirtroads” är som på de flesta andra ställen i världen, sceneriet.

Öppna landskap

Vildhästar

Västkusten i södra Namibia består till stor del av förbjudna områden och orsaken till detta är DIAMANTER. Det fanns så mycket diamanter att man förr i tiden kunde plocka fickorna fulla och nya städer runt diamantområdena växte fram. Nuförtiden är städerna övergivna och stora diamantföretag tagit över ruljangsen och installerat gigantiska röntgenanordningar vid varje exit, så att ingen kan smuggla ut så mycket som ett sandkorn, men chauffören hittade en stor sten som han är övertygad om är en diamant.

Kolmanskopp

Ghosttown

Sanden tränger in i husen

RAA anlände den 1 april klockan 19.00. Allt funkade enligt tidschemat som utlovats i Ghana och det var två mycket glada ägare som körde ifrån Walvis Bay hamnområde. Själva båtfrakten har för oss flutit på som smör, precis tvärt emot vad alla sagt och vad som går att läsa.
Efter två veckor tillsammans med våra vänner Heimo och Dagmar (i en liten bil) kändes det ganska skönt att köra åt skilda håll, även om vi haft det trevligt tillsammans.

We are a happy family

I morgon(påsk lördag) kommer JT(Jocke) och Emil ner på en 10 dagar semester, vilket skall bli extremt roligt.

Skor

Categories: Okategoriserade | 10 Comments

Namibia/Sydafrika (i väntan på RAA)

Container

Så var vi då äntligen i södra delarna av Afrika och döm av vår förvåning när piloten innan landning meddelade att tempraturen i Windhoek(huvudstaden i Namibia) endast var 10 grader.
Vi kommer att frysa ihjäl sa vi båda till varandra, men när solen började visa sig i horisonten steg graderna snabbt till behagliga 25 grader.
Windhoek ligger på 1650 meters höjd och har en fantastisk klar och hög luft. Invånarantalet är på ynka 340 000 och de flesta invånarna är ”färgade” vilket innebär att man inte är svart utan en mix. Vissa kallar sig själva för det gräsliga namnet ”bastard” som kommer ifrån att ursprungsbefolkningen skaffat barn med tyska kolonialister.
Det som är obehagligt i Windhoek är att ingen promenerar på gatorna efter mörkrets inbrott. Alla åker bil eller taxi av den orsaken att rånrisken är så extremt hög.
Som vi nämnt i tidigare inlägg, har vi fraktat RAA (anledningen är att central afrika inte känns så säkert, oroligt i Nigeria, regnsäsongen börjar i Kamerun (se filmsnutt från youtube)

och vi har fortfarande efter 6 månader inte lyckats få ett Angola visum) tillsammans med den utländska Landcruisern ”Baby” i en container och vi har flugit med dess ägare hit till Namibia. Då det skulle dröja två veckor för RAA att komma hit valde vi att följa med de i deras hyrbil och åka söderut till Sydafrika. Avståndet till Kapstaden från Windhoek är 138 mil och naturen är helt fantastisk på sina håll. Tyvärr är både Namibia och Sydafrika dyrt och hotellpriserna nästan dyrare än i Europa, vilket medfört ett rejält hål i vår annars så välfyllda plånbok (i alla fall i Västafrika).

Väg i Namibia

Geopard
Kapstaden är sig likt sedan förra gången 2009, med undantaget att nya höghus ploppat upp som svampar ur jorden och kriminaliteten minskat till viss del, områden som District 6 (Cape Flat) finns fortfarande kvar med sina korrigerade plåtskjul och i lyxområdena lever fortfarande 90% ”vita”. Apartheid är något som inte skall existera längre, men rasismen frodas inte enbart mellan vita och svarta utan också mellan människor som talar engelska och afrikaan.

Cape Town

Pigvin

Struts

Grattis Leif Janzon till dina 70år.

Categories: Okategoriserade | 2 Comments

Ghana (Accra)

Ghana landet där kristendomen/Gud blivit en affärsidé utöver det vanliga.
När vi åker omkring med RAA i Ghana har vi ständigt ett leende på läpparna och det beror inte på att allt är så exceptionellt vackert eller bra utan pga. man har här valt att ge affärer/företag de mest sjuka namn vi någonsin hört talas om. Ni som tänkte starta ett företag eller dylikt och grubblat på vilket namn er verksamhet skall ha, här kommer förslag:

  • Merciful God Vulcanise Shop
  • The Finger of God Business Center
  • Burger in Christ Ent.
  • Thank U Jesus Fast Food
  • Its well without my souls Trucks
  • Promise land Taxi Station
  • Gods pencil has no eraser Hair Saloon

Det motsägelsefulla är att samtidigt som Ghana är så extremt religiöst iallafall på ytan är det mest kriminella landet än så länge på vår tripp. En kvinna som bodde på samma ställe som oss blev knivskuren på stranden för en vecka sedan (hon utmanade visserligen ödet genom att springa omkring med en kamera på magen, trots avrådan från alla).
Men om vi med vår minimala erfarenhet och kunskap om Västafrika sammanfattar våra intryck så är Ghana det land som vi känt oss minst trygga i och vi var övertygade om det motsatt innan vi kom hit.

GreenTurtle Lodge

Fiskare

Sverige har ett barbariskt förflutet här i Ghana när det gäller handeln med slavar. Längs hela atlantkusten kan man se Fort från det förgångna, som först användes för handel av varor, men som senare blev en viktig del av slavhandeln. Här fängslades människor i fängelsehålor inte ens värdiga för kackerlackor i veckor/månader i väntan på att föras igenom Door of No Return till skepp ut i världen. Det är ganska fantastiskt att Sverige nästan alltid i prekära situationer genom historien väljer att mörka, snarare än belysa, för ingen har väl fått lära sig i skolan att vi ägnat oss åt slavhandel i Västafrika?

Fort i Ghana

Något som känns bra nu såhär efteråt är att vi slängt på en styrservo, så nu kan vi även parkera RAA utan att bli dyngsura av svett. Vi köpte delarna av en lokal kille som vi fick tips om och det första beskedet vi fick var att de enbart skulle ta några dagar att skaka fram delarna. När det inte hade hänt ett smack på 4dagar blev den skäggige sned på mecken så dagen efter var han på plats men givetvis med fel delar, han hade glömt bort att vi kör en vänsterstyrd Landy. Efter 8 dagars väntande var allt på sin plats och vi kunde åka vidare.
*PUST*
I och för sig gjorde detta inte så mycket då vi bodde billigt och hade ett bra beach liv under tiden.
Billy

Mia solar

Ghana är en viktig destination för oss, dels för att vi verkligen längtat till ett engelsktalande land och dels för att vi valt att skeppa RAA härifrån. Efter mycket detektiv och pappersarbete är allt äntligen ordnat och vi lastar in RAA tillsammans med Dagmars och Heimos bil som de fö. kallar Baby i en container med destination Walvis Bay, Namibia. Samma kväll sätter vi oss på ett flyg till samma land.  Vi flyger som tur inte med In God we trust Airlines som använder sig av mekaniker från Jesus can repair everything Aircraft Motors.

Categories: Okategoriserade | 10 Comments

Togo (Lome)

Somba folket var urintressant, speciellt typen av hus de bor i men även att se deras traditionella ristningar i ansiktet. Mosi folket i Burkina får stora mönster skurna i ansiktet när de är små men Somba folket blir skurna i många små tunna linjer så de blir liksom ett randigt mönster av ärrvävnad. De verkar vara förbjudet idag då småbarnen inte hade dessa mönster. De tillhör också en av de sista människor som låtit sig påverkas av väst då de fram till mitten av 70-talet envisades med att springa omkring nakna. Det finns fortfarande en del äldre som lever kvar i tron att det var bättre förr och därför fortsätter hålla traditionen levande med sina nakna kroppar. De unga förderar dock Adidas och andra märkeskläder.

somba

somba1

Det Benin och Togo är känt för är att voodoon kommer härifrån (Hollywood och Haiti har gjort om den) och att det skeppades mest slavar härifrån förr i tiden. Voodoon ser man lite överallt och det finns marknader där man kan köpa fladdermusvingar, döda sköldpaddor, ormgift och annat smått och gott som ska ingå i en traditionell ritual. På ett ställe när chauffören hade ögonen på vägen och co-driven som vanligt satt och tittade ut genom sidofönstret så såg hon en kvinna ståendes på alla fyra, med ögonen uppspärrade och håret på ända. De runt omkring henne hade utövat någon ritual så hon var i trans. En annan gång var chauffören på toa och då promenerade ett sällskap bara förbi sådär, det visade sig vara en invigningsrit inom voodoo av en ung man iklädd lila ballongkjol och lila hatt lätt på sned, dock inga dockor med nålar så långt ögat kan se.

voodooo

Igår gjorde vi ytterligare ett blodtest för att se om malarian var borta och YES, den kinesiska medicinen har fungerat, inga Falciparum parasiter i blodet. Efter noggranna överväganden har slutligen co-drivern efter snart 43 år kommit fram till val av yrke. Hon skall bli ”The Cleaner” hos Anticimex. Efter att ha sett skadeinsekter i alla dess former och skepnader i många av världens länder tycker hon att det skulle passa henne som handsken. Hennes specialområde skall bli myggor (fast myggor kanske inte räknas som skadedjur?)

mygg

Ja också några små ord om dräktighet, tydligen enligt den mycket sannings haltiga kvällstidningen Aftonbladet gick det häromdagen att läsa den ”fantastiska nyheten” att alla prinsesstårtor i hela landet tagit slut pga. av födelsen av en prinsessa. Jag säger ytterligare en gång VEM BRYR SIG EGENTLIGEN!!! Kan något vara mer genuint ointressant än en sådan nyhet. T.o.m. bantningstipsen i extrabilagan är mer intressant.  GRATTIS svenska folket till ert frosseri i prinsesstårtor.

republikanska klubben

Just nu är vi vid kusten och vilken befrielse, vilken lättnad att slippa allt damm som Västafrikas inland består av, men det finns en hake, stränderna är inte gjorda för bad eller sol, då de fungerar som offentliga toaletter (vem vill ha en bajskorv mellan tårna eller en flytande förbi framför näsan). Tänk er själva en fullvuxen karl iförd endast t-shirt huka sig ner och därefter trycka fram gårdagens middag till allmänhetens beskådan. Kulturkrock så det heter duga då vi fördrar att stänga dörren om oss och tyst och försynt uträtta våra behov.

hål i brallan

tofs på huvudet

tjej

Nästa land vi ska till blir Ghana vilket onekligen får den som är mest fotbolls intresserad av oss, den av oss som betraktar fotboll som en religion, den av oss som verkligen tycker och tror att fotboll kan bygga broar, att börja drömma om Derek Boateng (tre poäng) och Karikari. Samma person går omkring här i Togo och frågar lite på måfå om de känner till deras nya världsspelare Lalawele Atakora men tyvärr har ingen har hört talas om han… ännu (co-drivern tycker det luktar homoerotik). För en vecka sedan gick samma person och gav bort en fotboll till en skola, han tyckte det såg så taskigt ut när de sparkar på en kotte. Det blev stor glädje och alla kidsen sa i kör: Tack för bollen Papa Blance (vita pappa). De kändes stort.

papa blance

Categories: Okategoriserade | 12 Comments

Benin (Natitingou)

Mycket vatten har flutit under broarna sedan vi skrev sist. Vi har hunnit besöka Elfenbenskusten (C.I) och varit tillbaka till Burkina, fått vårt efterlängtade visum till Ghana, korsat gränsen till Benin, haft malaria och sett både lejon och elefanter. Men vi tar det från början.

Vi var först lite tveksamma till att resa till C.I (det har ju ändå vart inbördeskrig där i över 10 år), men efter noggranna överväganden bestämde vi oss ändå för att åka. Första 5 milen in i landet var vägen fantastisk därefter var chauffören tvungen att bromsa in varje 200:e meter pga. jättelika hål i vägbanan (kriget har satt sina spår). Ivorianerna är lika Burkinabe till mentalitet och t.om militären var vänlig och militärer finns det gott om vill jag lova.
Den information som vi lyckades få tag i om C.I var att alla militärer/poliser var korrupta, men det stämde absolut inte, inte en enda gång fick vi frågan om pengar eller cadeau (present) som snarare tillhör en regel än undantag här i Västafrika. Vår plan var att åka till Abidjan (huvudstaden, 140 mil t/r) men eftersom skicket på vägarna var som jag ovan nämnde, bestämde vi oss för att stanna 3 dagar i den norra delen. Här inkvarterade vi oss på det forna ”rebellhögkvarteret” Hotel Mont Korhogo. Det kändes som vi var huvudrollsinhavare i en film typ Blood Diamond eller krigsjournalister (de enda gästerna förutom oss var just journalister och FN-soldater).
Ivorianerna vart däremot glad över att se ”riktiga” turister och berättade för oss hur gränslöst trötta de var på inbördeskriget i landet men att de flesta ändå ser ljust på framtiden ;-)

hotell korhogo

Efter Elfenbenskusten åkte vi tillbaka till Burkina och nu till trakterna där Lobifolket lever. Lobi är animister, men har tappat lite av sin religion till fördel/nackdel för islam och kristendomen. En sak som vi reflekterade över var hur nedstämda de flesta såg ut (speciellt kvinnorna). Om det var för att de inte gillade turister eller om det bara var deras natur vet vi inget om. Här gick inte att stanna allt för länge tänkte vi, så efter två dagar lämnade vi deras område med mungiporna lika långt neddragna som de själva.

lobi

Huvudstaden med det lättuttalade namnet var en nödvändighet eftersom vi verkligen måste ha ett visum till Ghana. Vi tyckte det var såååå ”trevligt” att bli förnedrade förra gången att vi valde att göra en favorit i repris. Men nu var vi betydligt mer förberedda.
Vi tog kontakt med alla instanser(ambassaden i Norden, deras egna immigrationsverk etc) som har med Ghana att göra, samt ett brev som vi fick utav Christina Andersson på svenska ambassaden. Hon är en jättetrevlig kvinna som dessutom bjöd hem oss på lunch två gånger i sitt hem. Så slutligen fick vi vårt efterlängtade visum ;-)

ambassad

Till malarian. Chrille hade lite feber en natt och feber i Afrika är inte bra, så jag tvingade Chrille att ta ett blodprov och testade mig själv på skoj. Döm av vår förvåning när vi båda vart positiva för malaria!!! Jag höll på att svimma på stället och tänkte – skit, min sista stund är kommen, men efter att ha talat med en doktor, samt ca 100 andra fick vi reda på att det bara var att äta medicin i 3 dagar och därefter skulle problemet förhoppningsvis vara ur världen. Det otroliga är att jag bara kanske fått max 10 myggstick på hela resan. Snacka om otur. Om nu någon är orolig så mår vi bra men vi är nu ännu mer försiktiga (jag på gränsen till paranoid) än innan och använder litervis av myggmedel :-)

malaria

Från huvudstaden i Burkina till Benin, hade vi sällskap bak i bilen av två japaner Miyuki och Hiro. Som de flesta japaner är de extremt väluppfostrade (till skillnad från 2 meter engelsman) och t.o.m. betalade för vår mat och dricka under färden. Vi tillbringade 4 dagar tillsammans och inte en enda gång klagade de över något (trots att det var ca 50 grader bak i bilen). Tillsammans besökte vi Parc National de la Pendjari, där vi hade flyt att se lejon, elefanter, bufflar, antiloper, schakaler, flodhästar, apor och vårtsvin på riktigt nära håll (trots att vi inte hade någon guide med oss).

gruppfoto

djur1     djur2 djur3

djur4  djur5

Nu är vi i Natitingou, där vi skall besöka och sova hos Somba folket, mer om det i nästa inlägg.

SEE YAA!!!!

Categories: Okategoriserade | 16 Comments

Burkina Faso (Bobo-Dioulasso)

Att ha varit på landsbygden i Burkina är något av de bästa erfarenheter vi upplevt. Den numera nyrakade chauffören och jag har varit med om oförglömliga saker, t.ex. att människor kommer fram till oss och bara rör och klämmer på våra händer och skriker när de märker hur mjuka våra är jämfört med deras (Chrille försöker rädda sin manlighet med en ursäkt att han arbetar på kontor).
En barnhand

I en ort fanns det en hel del barn av märket albino och vi tröga svenskar utan barn tänkte att de måste tänka WOW! någon som liknar oss, men det blev en motsatt reaktion, de vart livrädda och sprang och gömde sig så fort vi visade våra fula trynen.  Det absolut overkliga och mest rörande ögonblicket var när vi fotograferade några människor i en liten by utan några som helst moderniteter. Eftersom vi har en fotoskrivare i bilen printade vi ut några bilder som vi gav bort. En kille blev så begeistrad av att se sig själv på bild att han började gråta, vilket även vi gjorde (i alla fall lite).

En glad fiskare

Grabbarna posar

Efter landsbygden begav vi oss till den näst största staden (Bobo-Dioulasso) med ca 450000 invånare, fast jag har svårt att tro det eftersom vi mött samma personer på gatan, inte bara en utan minst fyra gånger.  Något som är helt otroligt att se är när kvinnorna tvättar i floden som rinner genom staden, floden är ännu skitigare än vad kläderna är och hur de lyckas få de rena är över mitt förstånd.  Här har vi även besökt gamla staden som definitivt inte är lik gamla stan i Sthlm, möjligtvis utbudet av skräp i affärerna (det finns däremot ett alldeles ypperligt litet bageri här, med de allra godaste russinbullar man kan tänka sig).

Bobomoske

Kvinnorna tvättar kläder

En glad parvel

Stefan fyllde 50 år, Teresia fyllde 40 år och pappa Anders fyllde 90 år och eftersom vi inte var i Sverige vid dessa högtidsdagar firade vi här i Burkina istället. Middag intogs på en restaurang med mycket dunkel belysning och ju mer vi kisade desto fler människor såg vi sittandes gömda i mörkret. Gott var det i alla fall. Därefter intog vi några campari-soda på en tapasbar med det avskräckande namnet Horchateria Le Volcan.
GRATTIS PÅ ER!!!!

He he

För att kunna fortsätta till andra länder var vi tvungna att köra till huvudstaden med det lättuttalade namnet Ouagadougou för att skaffa visum. Som jag tidigare nämnt är Burkinabe (invånarna heter så) extremt vänliga, men på Ghanas ambassad mötte vi deras absoluta motsats. Mr R..hål i egen hög person. R..hålet  eller Herr Konsular som det så fint heter tillhör min absoluta mardrömskaraktär av människosläktet, högdragen, fisförnäm och formalist. Att han dessutom försökte sätta oss på plats, med arroganta frågor gjorde mig nästan vansinnig. Jag tänkte ett tag på att trycka mitt ansikte så nära hans att han kunde se hur mitt gomsegel fladdrade, men behärskade mig i sista stund.  Trots att vi argumenterade och smörade i 45 minuter, så fick vi inget visum. Jag kan nu förstå hur liten som människa man känner sig när man kommer till Sverige som icke residential.  Bättre gick det på det Burkinska immigrationskontoret, där utfärdade de ett visum till oss för 5 länder på några timmar.

Byn Koro

Ett barn

En annan sak som förgyller vår tid här i Afrika är att CAN (Cup Africa Nation) i fotboll. I varje liten by oavsett om de har elektricitet eller inte (bilbatterier) tittar man på detta evenemang med allra största intresse. Att det dessutom går bra för Elfenbenskusten (Drogba) är heller inte helt fel.

Categories: Okategoriserade | 12 Comments