Efter det senaste inlägget som f.ö. var lite för mycket pessimistiskt. Väljer vi nu att göra ett nytt inlägg om norra Kenya.
När vi äntligen kom oss ifrån Nairobi, körde vi norr ut, men enligt vår GPS (som definitivt inte är lika pålitlig som kartläsaren) hamnade vi nordväst vid en sjö som vi inte tänkt besöka. Hur detta missöde kunde inträffa finns ingen logisk förklaring till annat än att vår GPS fått fnatt och är numera förpassad till en mer undanskymd plats inuti RAA.
Åtskilliga mil/dagar senare når vi vårt mål Isiolo, där har vi fått tips att stanna i en Samburu by. Ni som inte vet vad en Samburu är kan vi meddela att det är om dem inte Massajer som den utomordentligt dåliga boken ”Den vite massajen” handlar om. Både byn och campingen där vi parkerat RAA tillhör kvinnor, dessa kvinnor lever i exil från sina män och familjer pga. av misshandel, omskärelse eller tvångsäktenskap. En flicka berättade för oss att när hon var tio år ville hennes pappa gifta bort henne med en sextioårig man. Vi besökte byn och dess skola och vi vart otroligt imponerade av dessa kvinnors styrka och mod.
Mittemot vår camping ligger en nationalpark, som alla nationalparker i Kenya var den avskyvärt dyr att besöka, men något som gjorde parken extra intressant var att för ca två veckor sedan blev en lokal fyllebult uppäten av ett lejon, det enda som återfanns var halva huvudet? och lite kläder.
I Isiolo väntade vi på vårt resesällskap (Stan & Marianne, ett par i 60års åldern från Australien i en Land Rover Puma och Fabio & Anike, ett par från Schweiz/Tyskland i 30års åldern i en fullkittad Toyota Land Cruiser) inför den beryktade vägen från Isiolo till Moyale, vägen som hållit kartläsaren sömnlös sedan Ghana beskrivs på följande sätt i ett av tusen inlägg som finns på nätet
-Right now the road between Isiolo and Moyale is more like a veritable ”Road to Hell” and winner of Africas roughest, toughest and most corrugated road. Its a mixture of mud, sand, potholes and rocks.
Hur upplevde vi då vägen? Sträckan på femtio mil är riktigt dålig på sina ställen men inte ens i närheten av det helvete som vi förväntat oss. De flesta vi pratat med får punktering, trasiga dämpare eller dylikt, men RAA klarade sig oskadd.
Något som här är viktigt att inflika är att RAA är 27 år, medan vårt resesällskaps åkdon tillhör den mer ”fancy” kategorin.