Tillbaka i vår lägenhet i det folktomma och inte alltför spontana landet.
Resan med lastbilsfärjan till Turkiet var en dans på rosor, efter två dagar landsteg vi i Mersin och efter 15 timmars tullformaliteter (en kort väntan vid tanke på Egypten) tog vi farväl av Stan och Marianne (aussies) och körde norr ut.
Turkiet är inte speciellt billigt så vi körde snabbast möjligt till Bulgarien.
Bulgarien har fantastiska stränder vid Svarta havet, men relativt överexploaterat på sina ställen. Landsbyggden är intressantare och på vissa ställen ser det ut som skivomslaget till Led Zeppelins IV.
Vi åkte igenom en del av norra Rumänien för ett år sedan, östkusten som vi körde igenom nu var betydligt mer modern och utvecklad. Efter Rumänien så var det då dags för Moldavien, en kvarlämna från fornstora dagar, ett Sovjet i miniformat, med den ännu mer sovjet influerade republiken Transnistrien i öster. Här kan man fortfarande se rester av Leninstatyer, överdådiga paradgator, häst och vagn och vägar som är sämre än på kontinenten Afrika. Vi gillade Moldavien mycket och kommer säkert åka hit igen.
Ukaraina, det blågula landet i öst, känt i omvärlden för Tjernobylolyckan, president Viktor Jusjtjenko dioxinförgiftning, trafficking och fotbolls EM 2012 blev nästa land efter Moldavien.
Första natten i Ukraina blev vi familjära med den ukrainska gästfriheten. Vi fick låna en friggebod gratis på en semesteranläggning om vi åt på deras anrika restaurang.
Vi blev serverad insjöfisk med majsgröt (som co-drivern stoppade i sin jackficka, då den smakade dynga). Korv och pommesfrites med inlagda grönsaker, samt bananpannkaka sköljdes ned med öl och vodka. Allt för det överenskomliga priset av 50 kronor för två personer.
Vi träffade dessutom en mycket ”trevlig” ukrainsk man, med mycket konstiga, skrämmande politiska åsikter. Ringen på fingret, skärpspännet och t-shirten pryddes av HAKKORS!!! Vad skall man säga? Skall man slå honom på käften? Skall man tillrättavisa honom och säga att han förmodligen lider av en allvarlig hjärnskada? Vi sa och gjorde inget. Vi bara nickade på typiskt svenskt manér och försökte byta samtalsämne.
Nu till vår mest otroliga händelse hittills, inte bara på den här resan utan faktiskt under alla våra resor.
Efter några dagar i Ukraina hamnade vi vid gränsstationen mellan Ukraina och Polen, vi hade räknat att det max skulle ta 2 timmar med alla tullformaliteter och hade därför inte ätit någon middag och heller sparat en enda Ukrainsk hryvna (valutan). Bilkön till gränskontrollen var lång och när vi äntligen kom fram, frågade tullarna exakt samma sak som i alla andra länder världen över d.v.s. om vi hade några vapen, ammunition eller droger med oss. NEJ! sa vi i kör. Har ni några knivar då? JA, sa co-drivern och visade glatt upp fyra knivar, varav en ”THE KNIFE” fångade deras intresse (THE KNIFE” är förresten en österrikisk armékniv inhandlat av chauffören för mycket länge sedan på Cypern).
Nu tog det hus i helvete, tullarna frågade om det var OK att kolla igenom RAA, visst inga problem sa vi. När de inte hittade något av intresse, gav de oss en tulldeklaration att fylla i, men enligt baksidan på deklarationen skulle detta ha gjorts INNAN bilen genomsöktes. Detta påpekade dumt nog co-drivern, vilket resulterade i att ”THE BITCH OF ALL CUSTOMERS” tillkallades. Nu räckte det inte med att bara fylla i deklarationen, nu skulle vi köra till en stor hall där RAA skulle genomsökas ordentligt. Ordentligt är verkligen ordentligt i Ukraina, 2 hundar, 12 tullare, 2 militärer, 3 poliser, 1 kamera och 1 videokamera omringade oss inne i hallen. Vi kunde läsa i tullarnas lystna ögon att NU! skulle det stora tillslaget ske. Inget hittades naturligtvis, förutom en tom patronhylsa som vi hittat i Moldavien. Döm av deras besvikelse, när de inte gjort det stora tillslag de hoppats på. Vad skulle de nu hitta på, JO! varför inte återgå till ”THE KNIFE”. Vi blev tillsagda att vänta och vi väntade och väntade och väntade (inga problem vi är vana). När vi väntat i 6 timmar, blev vi tillsagda att följa med till polisstationen för att skriva under några papper.
Chauffören åkte tillsammans med en polis i RAA, co-drivern åkte med en annan polis i en nedgången ZAZ. Polisstationen visade sig inte vara någon polisstation, utan en lokal restaurang/bordell. Vi blev tillsagda att vänta i RAA, medan polisen käkade middag?
Efter en och en halv timme började vi lacka ur, Chrille gick först in och bad få tillbaka våra pass – GO TO YOUR CAR!! skrek en av poliserna som nu var i fullgång att dricka vodka och umgås med traktens glädjeflickor. Efter 20 minuter gick jag in och möttes av samma replik, mitt problem är att jag inte kan hålla käft. Jag skrek tillbaka till polisen (som nu var rejält dragen) – WHAT KIND OF FUCKING POLICE ARE YOU? detta gjorde den överförfriskade polisen på så pass dåligt humör att han ville bura in oss direkt? Efter fem minuter satte sig poliserna i bilen igen och bad oss följa efter. Vi vart rejält rädda då polisen inte tog någon vanlig väg, utan över en åker och in i skogen för att sedan köra på den sämsta, gropigaste väg som RAA skådat. FAN!! Vi kommer att bli ihjälslagna sa vi till varandra och letade febrilt efter yxan bakom sätet, men det visade sig att polisen bara skulle köra hem en av tjejerna från restaurangen/bordellen.
Väl framme på polisstationen, blev vi inlåsta på bakgården i RAA och blev tillsagda att vänta till följande morgon.
Ja ni som följt vår blogg, vet att väntan tillhör vår vardag numera och vänta fick vi göra. I tre dagar satt vi anhållna på bakgården till polisstationen. Till vår hjälp hade vi svenska ambassaden, SBU (före detta KGB) och en fantastisk kvinnlig tolk. Efter många förhör och telefonsamtal släpptes vi tillslut fria, dock med en rättegång och böter som straff. Böterna är upp till oss att betala, men co-drivern vill gärna åka till Tjernobyl i framtiden, så det blir att snällt betala. ”THE KNIFE” klassades som vapen och förstördes. Vi körde så fort vi kunde ur Ukraina och fick t.om använda ”gräddfilen” genom gränsstationen till Polen.
Polen, Tyskland och Danmark var som att komma hem och när vi körde över Öresundsbron kom det första regnet på flera månader. Vi sa till varandra vi är tillbaka i det folktomma och inte alltför spontana landet. Fan vad vi saknar Ukraina och kontinenten Afrika.